Denna stooora fråga och alla dessa debatter hit och dit om vad man ska ha för bett på sin häst. Har man stångbett är man dum mot sin häst och rider man inte i halsring är man dum. Jag läste just på ett forum om en tjej som skrev såhär (nämner inga namn):
"Det är snarare att handen är mild än bettet. Tredelat tränsbett anses som mildast, men vad gör det om ryttaren håller hela hästens huvud i händerna & drar runt den på volten i innertygeln? Man kan väl säga att det mildaste bettet är det hästen trivs bäst på, dvs. är stilla & tillfreds i munnen med. Fäster jag tygeln i nedersta ringen på postkandaret har jag en "jätteskarp betsling". Eller? Om hästen är utbildad & inte krävs mer av än vad den har stamina till behöver jag ju egentligen inte ta i tygeln, kanske föra yttertygeln mot halsen för att flytta hästen. Och om jag tar i tygeln behövs kanske inte mer än några gram så att en vridning påbörjas i bettet, och hästen reagerar innan kedjan börjar spännas. Jämför man det med kanske 2 kg. i handen & därmed i munnen på hästen med det milda tränsbettet..."
..och gud vad jag såg logik i det hela. Är det jag som är tokig eller är det faktiskt vi ryttare som avgör mest om hur mycket tryck hästen får i nacke och mun?
Visst, nu har jag vääldigt mycket erfarenhet av stora och starka hästar, även starka ponnysar. Jag red på en frieservalack på nästan 800kg som tycke det var kul att skena i skogen? Vad gör man då liksom? Ibland går det liksom bara inte att dra försiktigt i ett starkt bett, inte mildt bett heller för den delen. Ibland måste man betsla upp och även dra hårt när hästen har ett stångbett i munnen för att annars blir det farligt för både en själv, omgivningen och hästen. Nu menar jag inte att man får dra hejvilt hur man vill för att "min häst är stark". Det är fel. Det jag menar är att om du har en stark häst, kolla upp först varför den gör vad den gör. Nästa steg är att börja om i disciplin och alla grunder i ridningen. Om en häst är stark och du drar blir det bara en dragkamp för er båda och inget görs rätt. Tro mig, även om vi red ut på pelham i skogen, så kunde vi rida ut på tredelat med fasta små ringar med lös graman på utifall, eller tillochmed utan graman. Det handlade mer om signaler och kommunikation än om en dragkamp och att du bara säger åt hästen. För om du drar i en häst som inte fattar kommer den inte fatta mera av att du blir arg. Gå tillbaka, tänk efter vad problemet är. Gör om, gör rätt. Det är det enda rätta i en sån stund.
Mynte reds oftast på rakt pelham (uppe), eller hackamore (nere).
En sak som har mycket med det att göra är om den nya unghästen som jag rider på nu istället för Mynte, frieserhästen. Han är 6år och har ganska många myror i brallan även om han är SUPERSNÄLL nästan jämt. Jag har hunnit rida ut på honom en gång och det gick bra efteråt, faktiskt! Men innan jag skulle rida ut ringde ägaren mig och sa att han kunde bli stark ute och vi skulle testa dra på honom ett slags stångbett (vad det nu kallas vet jag inte, men slänger in en bild) på honom utifall att, och rida så mjukt jag kunde på det. Absolut tänkte jag, det kändes säkert så ifall han skulle dumma sig så kunde jag säga till "skarpt" utan att dra för mycket.
Men det dumma i den situationen var att hon inte hade hunnit testa bettet på honom, så jag fick rida premiärturen. Men hur konstigt skulle det gå? Bara jag inte drar så kan det inte bli fel för honom, tänkte jag ja.
Jag drog på honom det här bettet som visas på bilden här nedanför (ungefär ett sånt), fast med tvådelad metallbit istället för applemouth, och en kedja på lösaste hålet bakom och vi red iväg. Jag och två andra. När jag tog tyglarna och vi började trava slängde han med huvudet och kastade sig bokstavligen från sida till sida på vägen med frambenen först, på något jättekonstigt vis, som om han skulle börja stegra men hoppade åt sidan i luften istället.
Jag hade HELT långa tyglar, ändå kastade han sig för bettet. När vi skrittade var det lugnt. Men så fort han kände stången och kedjan minsta lilla vart han helt knäpp. Jag tänkte först om det var något med sadeln, en sten i hoven, något i örat eller ögat. Men efter nån minut fattade jag att det var bettet. Vi var tvungna att vända och byta till hans tredelade bett med fasta ringar. Efter det gick han som en klocka och var hur snäll som helst.
Det jag vill komma fram till med det här inlägget är att JA, det finns hästar som oftast måste ha starkare bett för att kunna bli ridna på rätt vis. Men glöm inte bort att vissa saker går att träna bort, och man får inte glömma bort att variera bett hela tiden. Testa olika och se vad som funkar bäst. Men glöm aldrig heller bort att träna mycket med kommunikationen mellan dig och din häst, det är oftast där det sitter. För även om du rider med ett starkt bett ska din häst fortfarande lyssna på dig och dina hjälper, annars arbetas den inte rätt.
Micke rids hittills bara på tredelat bett med fasta ringar.
Vill gärna höra eran åsikt. Vad rider ni era hästar på? Vad funkar dom på och vad funkar dom inte på? Vad tycker ni om alla dessa bett i bettdjungeln?
Puss och kram på er.
