Varför gör vi det här, egentligen?
Något jag tänker på ganska ofta är vad det är som gör att vi åker till stallet varje dag, mockar samma skit, fixar samma mat, packar samma höpåsar och rider samma häst. Vad är det som får oss att fortsätta med det här varenda dag? Vissa dagar är ju verkligen bättre än andra. Vissa dagar är det som piss och man orkar inte med att rida när man mött den där skitiga boxen innan. Medan andra gånger är det så värt 100x om att mocka bajs dag ut och dag in för att rida är helt underbart och man vill aldrig sluta.
Jag rider inte varje dag, oftast blir det en gång under veckan och antingen båda helgdagarna eller en helgdag. Det beror på. Men jag gör det ju ändå, jag fortsätter komma tillbaka och göra samma rutiner "mina" stalldagar. Jag fudnerar ganska ofta vad det är som får mig att drivas framåt och inte ledsna på att göra skitgöran och att möta dom där dagarna då allt bara rasar samman.
Jag har ridit sedan jag var 9år. Min mamma har haft häst enda sen jag var liten och det har alltid funnits "hästar" i familjen, inte egna, men hästintresset lever kvar fortfarande. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att ens börja, men jag var fast ganska fort. Lekte häst varje dag i skolan och hade plansher i hela mitt rum och drömde om en egen ponny. Jag satt varje dag och letade efter saker i Hööks-katalogen som jag skulle köpa åt min framtida ponny, byggde stall på stallet.se som jag skulle förverkliga i en egen gård när jag blev vuxen and so on.
Jag har alltid älskat hästar, och oavsett hur min framtid ser ut, kommer hästarna alltid vara en del av mitt liv även om jag inte äger en egen. Min dröm är, och har alltid varit en egen hästgård. Ha ett "vanligt" jobb och sedan hästarna på sidan av med liten verksamhet. Precis lagom.
Vad är det då som gör att jag fortsätter göra samma sak, dag ut och dag in, årstid efter årstid och aldrig ledsnar? Ska jag vara helt ärlig så har jag ledsnat många gånger. Jag har haft mina dippar och motivationskriser, har velat sluta och ge upp. Men just i dom tillfällena när man överväger att ge upp, då händer det alltid någonting som får en att skina upp igen och vilja fortsätta. Oftast händer detta när det i samband blir kaos i mitt liv allmänt, när jag mår dåligt och bara vill ge upp precis allt.
En av de finaste bilderna jag har på mig och Mynte, fotad av Linda.
Jag tror allting bara handlar om vilja att lyckas. Att lägga ner all sin tid på det man älskar och vilja det helhjärtat. Man kanske inte kommer så långt med framgång pga pengar eller förutsättningar. Men man kommer komma tillräckligt långt om man själv bara vill, för att kunna lyckas med sig själv och sin häst. Jag vill det här. Jag vill lägga hela mitt hjärta på hästarna och oavsett om jag bara vill grina vissa dagar för att jag verkligen inte orkar så är det värt det alla gånger om, när det går bra och allting är på topp. För mig så överväger det bra det dåliga, jag försöker alltid vara positiv och se allting från den ljusa sidan. Jag lär mig utav den här perioden nu, att vara medryttare, få träna och ta eget ansvar inför framtiden och min dröm.
Vad som får mig att fortsätta vilja alla dagar i veckan är alla underbara ridpass, alla som stöttar mig och min vilja att lyckas. Jag kanske inte kommer till den högsta nivån, men jag vet att jag kan komma en bit och det är så värt det.
ALLA KOMMENTARER
Postat av: Josäfin Andersson
håller helt med och understa bilden är ju magiskt fin! Galet!
Svar:
Ebba Blomqvist
Trackback
