Jag tänkte nu att jag skulle skriva ett så ärligt inlägg jag kan, tänker inte förbise något utan jag ska ta med allting jag kommer på. Jag tänkte då skriva allt bra och dåligt med min ridning.

Jag började rida på ridskola när jag var 9år, red då där i två år, tills jag då var 11år och sen slutade jag. Efter de tills nu så har jag ridit i ett privatstall som heter Upplanda Hästgård på en del olika hästar. Innan jag började på min skola så är jag iprincip helt självlärd med min ridning. När man rider på ridskola i bara 2år så hinner man lära sig grunderna och allt basic. Hur man tar hand om en häst före- och efter ridning, skötsel i stallet, vård av utrustning etc. Men när jag slutade på ridskola och fortsatte hemma så red jag bara tillsammans med min syster. De få ordentliga träningarna jag har varit med på de olika hästarna jag ridit på går att räkna på en hand. Givetvis har jag ju ridit för den hästen jag red på just då ägare, men ni fattar.

 

Att vara självlärd tycker jag är både bra och dåligt. Jag har fått höra mycket bra om min ridning och då har jag ju ett kvitto att det fanimej går om man vill. Men å andra sidan så är det mycket som man gör när man rider som man aldrig tänker på för att ingen påminner en ofta hur man ska göra. Det tänkte jag ta upp nu!

 

+ stadig sits. Jag tycker själv att jag faktiskt är väldigt stadig i sitsen i sig. Om jag sitter upp på en ny häst som är väldigt skumpig är jag kanske inte lika stadig, men efter en stund hittar man ju balansen. Ni förstår!

+ mjuk och följsam hand. Jag får väldigt ofta beröm för min mjuka hand. Jag har mina dagar där jag kan bli lite stum i handen, men oftast är den väldigt mjuk faktiskt. 

+ bra balans. Ja det säger ju sig självt. Det är mångamånga gånger man har suttit på galna hästar, men de gånger jag har ramlat av under nästan 9 år går att räkna på en hand.

+ försöker alltid mitt bästa. Jag är nog inte ensam om detta. Men jag försöker verkligen så mycket jag kan med att göra rätt, även lyssna och ta in information. Vill så gärna göra rätt och bara träna så det sitter. Jag älskar belöning och när det går bra.

 

- kort stubin. Rider jag ensam är jag hopplös.. helt ärligt. Jag har jättelätt för att "skylla" på hästen. Ibland är det ju hästen som bara är dum. Men oftast är det bara missuppfattning mellan mig och hästen. Jag måste lära mig "stanna-andas-tänk om-skrittpaus-gör rätt".

- får lätt kortslutning i hjärnan. Ibland när det blir för mycket på samma gång, så får jag som kortslutning och fattar ingenting. När man tränar för vem som helst, och denne säger att jag ska korrigera för mycket på samma gång. Då får jag en kortslutning och om det blir för mycket press och jag blir trött på samma gång så blir det lätt kaos och jag börjar grina.

- jag är feg. Men ändå inte. Jag är väldigt feg av mig. Vad jag menar med feg är att jag tycker det är läskigt när jag inte har kontroll, eller om hästen är en väldigt bockig häst etc. När dom gör det ibland på bus så är det inte så mycket, men när dom verkligen BOCKAR. Usch, det är verkligen inte kul. Är även "rädd" för att ramla av, men när jag väl ramlat av så är jag inte rädd. Mer arg för att jag inte kunde förhindra det och har de gånger jag ramlat av bara hoppat upp igen och gjort om samma sak, hur bra som helst.

- hopprädd. Det säger väl sig självt? Jag är enormt hopprädd. Men jag tänkte när det var dags för vad vi ville välja för specialisering i skolan. Jag valde då "hoppning" på specialidrotten och jag kan inget annat än att bara tacka min tränare och mig själv. Jag har utvecklats enormt hittills, men har mycket kvar. Förut var upp till 60cm helt okej. Mer än det var läskigt. Men nu är upp till 90cm faktiskt kul, men bara om jag sitter på en häst som är trygg. Jag har så mycket kvar, jag vill bli duktig i både dressyr och hoppning

 

Dåså. Det här var ju bara ett utdrag på det jag kommer på just nu. Jag har massa saker kvar att jobba på innan jag blir en riktigt duktig ryttare, som jag verkligen vill bli. Det är ju mycket som hindrar en just nu från att utvecklas, men jag ska gör allt jag kan för att kunna träna tillräckligt för att kunna åka ut och tävla. Åhh vad jag vill bli duktigare..

Idag är det en bra dag! Just nu sitter jag och väntar på bussen till stallet, släppa ut alla 17 hästar och rida Jaco står på schemat idag. Har proppat i mig alvedon och ipren för min mun slutar verkligen inte värka, plus att foten är helt halvdan, haha. Men det ska gå bra! Typiskt stalltjejer att vara så envisa. Jag hoppade ju trotsallt på kryckor en hel helg i stockholm, varav en och en halv dag på horse show med en helt ostödjbar fot för att jag har betalat och då måste jag åka. Det resulterade i sängliggandes i en hel vecka för mina armar och handleder vart helt slut.

Men åter till dagen, efter stallet blir det lugnt hemma och sen ska kvällen spenderas med tjejkompisar jag inte träffat på hur länge som helst!

Igår va Jaco förresten helt gudomlig att longera. Han lyssnade så bra även om han samlar på så mycket energi när han inte rids så mycket. Gick med huvudet lågt och var lugn. Longerade dessutom bara i repgrimma. Så söt den där hästen, även om han la in några sparkar gjorde han det ändå lugnt och återgick till "arbetet" direkt. Som om han typ "jag ska bara busa lite sen är jag klar haha.

Efteråt ville han inte inte sluta mysa!

Nej nu ska jag börja ta ut hästarna, vi hörs senare!

 

Men hörrni, jag kan väl inte vara den enda som har sett den här videon när Pontus Lidsell lyckas sitta kvar på den här unghästen som bockar hejvilt?! Helt sjukt hur god balans den där killen har, sånt här ger mig så mycket inspiration till att hålla på med hästar. 

 

Ja, jag tycker att jag har bra balans faktiskt. Finns många tillfällen jag har suttit kvar och min ridlärare eller dom hemma på läktaren har gapat och bara "bra jobbat!". Men det är inte balansen jag får inspiration av att bli bättre på även om jag blir det hela tiden, av att se på videon, det är hans mod att inte vara rädd. För det är något jag själv kan väldigt lätt bli när en häst sätter av flera bocksprång, eller kastar av en beroende på hur, så blir jag väldigt lätt rädd och "skakig" i kroppen. Jag sitter ALLTID upp om jag inte skadat mig. Men jag vill kunna sitta upp och bara, nu jävlar ska jag sitta kvar och det där är bara dumheter. 

Förstås så känner jag de hästar jag sitter upp på hemma, och mina ridlärare känner hästarna på skolan, så jag och dom vet ju om det är dumheter eller tjafs pga. att hästen har ont. 

 

Sist jag ramlade av var när jag hoppade på Micke och han drog en nit efter hindret och jag slog en snevolt runt honom och landade i sanden. Då var det första gången jag inte var skakig. Visst kan man ju bli lite skakis för att man precis har landat ganska högt uppifrån, slagit i sig i nerver etc eller blivit lite chockad. Men den gången var första jag inte var rädd efteråt. Jag blev så arg för att han gjorde sådär, visst han är unghäst men han måste ju lära sig vad man får och inte får göra!

 

Hur är ni när ni har ramlat av? Blir ni lätt rädda eller känner ni mest, nu jävlar kör vi ännu bättre!? Låt mig få veta!

 

Nu när jag skrev allt det här så blev jag ännu mer motiverad till att börja rida. Kan inte bara min kropp bli fit for fight igen någon gång? 

Är på något vis både glad och ledsen just nu. Skolan börjar ju nästa vecka på måndag, så ganska snart. Är depp för att jag har så mycket att ta igen, men ändå ska det bli så skönt att bara beta av allt och ta sommarlov i Juni, för när jag börjar skolan igen är det bara ett år kvar, sen tar jag studenten. Vem hade ens kunnat tänka tanken för 5 år sedan att jag skulle klara det och stå här idag? Inte jag iallafall.

 

Är så glad över det mesta just nu. Jag har gått lite mellan toppar och dalar det här året. Det har varit tufft med allt som jag har tampats med varje dag, men det har gett mig så mycket till att bli den jag är idag. Jag är så tacksam över att allt detta har hänt, för jag står här idag med livserfarenheter som gör mig till en bättre person. 

 

Det som har gett mig mest är min pojkvän, min mamma och min praktikplats jag hade i höstas. 

Min pojkvän har visat mig vad kärlek är, även om våran resa har hittills varit helt underbar men ändå fruktansvärd, är jag glad att jag har fortsatt kämpa för honom. Oavsett hur det ser ut om 1 år så ser det bra ut just nu och han får mig att bli så glad. 

 

Min mamma behöver vi inte ens tala om, även om alla mammor går en på nerverna och man "hatar" henne, så är hon ju det mest fantastiska som finns i min omgivning. Vet inte hur många gånger jag ska behöva tacka henne för alla gånger hon hjälpt mig i livet och gett mig förtroende för allt. Så tack TACK mamsi.

 

Sen vill jag bara tacka min praktikplats för chansen att lära mig ännu mera och testa på hur det är att jobba med hästar, eftersom att det är de jag vill göra i framtiden. Jag praktiserade hos Linda Eriksson som bedriver en del av Stall S.E. Hon är för det första en helt otroligt snäll människa, trivdes som fisken i vattnet hos henne. Jag fick rida några av hennes fantastiska hästar och även vara med när hon åkte på träningar för Svante Johansson, hur lärorikt?? På två veckor lärde jag mig massor av att rida på hennes hästar, vara med och jobba i hennes stall och ta åt mig allt hon sa. Lära sig och göra om, göra rätt. 

 

Jag är bara så otroligt tacksam över mitt liv just nu. 

 

Jag har även eventuellt en riktigt smarrig sak på g. Ger er en ledtråd och det är: duktig dressyrryttare. Kan ni gissa vad det är?

Här är filmen från när jag hoppade Micke för några veckor sedan, närmare bestämt 4 veckor tror jag. Han skötte sig enormt bra tills han hoppade mig ur sadeln i själva språnget, då kom jag ur balans och han passade då på att köra en ponnynit direkt efter hindret. Vi är fortfarande inte riktigt haj på det här med hoppning, han är verkligen jätteduktig, men fortfarande ung och obalanserad. Vi fick dock fina lovord att han kan hoppa och han använder kroppen fint. Så fortsätta hoppa ska vi göra som en rolig grej på sidan av dressyren, för kul tycker han verkligen att det är!

 

Kolla, jag dööör verkligen. HAHA!